Dagen som förändrade livet 26/5 2o1o
Det har tagit ett tag innan jag orkade ta tag i att skriva ner vad som hände men här kommer det.
Det började som en vanlig dag (onsdag), jag var ledig så planen var att tvätta, baka och träna, sen på kvällen var de mys i soffan med trevligt sällskap som gällde. De blev inte riktigt så det var en sak som missades..
Jag gick upp, gick ner med kläderna till maskinerna. Gick sedan tillbaka till lägenheten och åt frukost, de blev macka å en smoothie gjord på blåbär. Såå gott!
Sen blev de att springa upp å ner i trapporna innan de var dags att bege sig till entré på ett Shape pass kl 12, tjötade lite skit med Tony, instruktören innan passet. Gillar han som instruktör, han har förmågan att peppa, få en att klämma ut de där sista :) Efter passet blev de en snabb dusch och en sväng på entré. På vägen hem åke ja inom affären, måste handla till kärleksmumsen jag skulle baka.
Kakorna såg goda ut, plastade in plåten innan jag stack iväg till nästa pass, boxning. Tony hade lovat att han skulle ta de lite lugnt eftersom ja var på passet på dan men tror du han gjorde de, nope men men :) De är såå kul! Känns bra å äntligen ha kommit igång med boxningen igen efter några års uppehåll, sen har ja hittat en ny boxningskamrat oxå :)
Efter passet såg jag att Lina ringt, ringer upp henne men inget svar.
Cyklar den vanliga vägen hem, men kommer bara tills bron vid strandpromenaden, sen är allt svart. Jag vet inte vad som har hänt. Jag har ett svagt minne av att jag tänker åh nej ja kommer ramla, efter de ser jag bara massa ansikten över mig som ställer massa frågor, vad heter du, vart bor du, var har du ont?? Ja var har jag ont? De behövdes inte någon längre eftertanke, i huvudet! Shit vilken huvudvärk, de går inte att beskriva, kanske som när en kvinna föder barn... De kommer blod ur huvudet.. De ringer ambulans, ringer även Andreas, ambulansen kommer, en tjej tar hand om min cykel.
Ambulansfärden känns som en evighet, personalen frågar efter närståendes telefonnummer, säger telefonnummret men är osäker är de verkligen de. Kommer fram till akuten, då är de dags att ringa mamma, klockan är nu 20.15-30 Hon hör inte vad ja säger för tårarna rinner bara nerför kinderna.. de enda ja får från är att jag har cyklat omkull, åkt ambulans och har jätteont i huvudet, hon vill komma ner redan på kvällen men de är ju 20 mil från Varberg, jag tror inte att de är så farligt så ja säger att de behöver du inte, så fel jag hade..
Andreas kommer till akuten, sån huvudvärk jag har... får till slut panodil, vad hjälper dom? Gud vad jag är trött, Andreas frågar om ja får sova, de får jag, helt otroligt, med den smärtan man har i huvudet. Klockan går, vaknar när telefonen ringer somnar om å vaknar när den ringer igen, de är familjen som undrar vad som hänt och hur de är med mej, pratar med mamma igen bestämmer att hon kommer ner på morgonen, hon sätte kl på 5 å kör ner.. runt 24 åker Andreas vet inte vad klockan är när jag får ett eget rum men läkaren kommer in runt 05. Han är knappt inne i 5 min innan de piper i hans sökare. Helt sjukt, jag fick vänta i över 8 timmar.. Han kollar i huvudet och ser bara några småsår som blött en del, han ordinerar röntgen imorgon vid 08 och går vidare.. Jag är så hungrig och törstig, ingenting får jag äta eller dricka.. Vid 8 snåret körs jag till röntgen, då kommer mamma, gud vad glad jag är att se henne. jag röntgas och körs tillbaka till akuten, sen kommer läkaren och berättar diagnosen. Du har spräckt skallen och du har inre blödningar. Min värld stannar upp, shit vad sa hon, skall jag oppereras vad händer nu?? Bara för jag cyklade utan hjälm. Det blir ilfart upp till OBS avdelningen, de kollar mig var 30:e minut. Om jag kan lyfta ben, armar, vad jag heter, var jag befinner mig, datum, blodvärdet mm. Jag får dropp men ingen dricka eller mat.. En ny röntgen är bokad, imorgon fredag.. Jag röntgas å när läkaren kommer upp får jag beskedet att ena blödningen ökat, nu tar de bort allt, ingen dropp heller måste tömmas på allt om de blir fråga om opperation. Dagarna går jag sover mest med mamma vid min sida. Jag får besök, vet inte om ja är så social =) kan knappt hålla ögonen öppna, på lördagen får jag mitt eget rum, då anses mina värden vara så stabila och bra att jag inte behöver övervakas varje minut.. jag har vid de här laget fått börja äta men tyvärr kommer de upp. Erik och Simon tittar förbi, så glad jag blir (kusinerna) de har vart i Tyskland och laddat inför sommaren. Jag får göra massa tester, hörsel, räkna mm.
På söndagen är de dags för ny röntgen, då har den livhotande blödningen minskat, jag får åka hem. Jippi
Jag blir dock inte utskriven förrens på måndagen, då bär de av till apoteket och hämta ut medicinen.. Morfin som man iofs har levt på hela sjukhusvistelsen. Nu blir man narkoman lagligt oxå. Sen bär de av hem till familjen i Varberg sen får man se hur länge man blir där.
Detta var i korta drag vad som hände när mitt liv förändrades, jag skall berätta mer men just nu orkar jag inte.
Sov så gott allihopa!
Det började som en vanlig dag (onsdag), jag var ledig så planen var att tvätta, baka och träna, sen på kvällen var de mys i soffan med trevligt sällskap som gällde. De blev inte riktigt så det var en sak som missades..
Jag gick upp, gick ner med kläderna till maskinerna. Gick sedan tillbaka till lägenheten och åt frukost, de blev macka å en smoothie gjord på blåbär. Såå gott!
Sen blev de att springa upp å ner i trapporna innan de var dags att bege sig till entré på ett Shape pass kl 12, tjötade lite skit med Tony, instruktören innan passet. Gillar han som instruktör, han har förmågan att peppa, få en att klämma ut de där sista :) Efter passet blev de en snabb dusch och en sväng på entré. På vägen hem åke ja inom affären, måste handla till kärleksmumsen jag skulle baka.
Kakorna såg goda ut, plastade in plåten innan jag stack iväg till nästa pass, boxning. Tony hade lovat att han skulle ta de lite lugnt eftersom ja var på passet på dan men tror du han gjorde de, nope men men :) De är såå kul! Känns bra å äntligen ha kommit igång med boxningen igen efter några års uppehåll, sen har ja hittat en ny boxningskamrat oxå :)
Efter passet såg jag att Lina ringt, ringer upp henne men inget svar.
Cyklar den vanliga vägen hem, men kommer bara tills bron vid strandpromenaden, sen är allt svart. Jag vet inte vad som har hänt. Jag har ett svagt minne av att jag tänker åh nej ja kommer ramla, efter de ser jag bara massa ansikten över mig som ställer massa frågor, vad heter du, vart bor du, var har du ont?? Ja var har jag ont? De behövdes inte någon längre eftertanke, i huvudet! Shit vilken huvudvärk, de går inte att beskriva, kanske som när en kvinna föder barn... De kommer blod ur huvudet.. De ringer ambulans, ringer även Andreas, ambulansen kommer, en tjej tar hand om min cykel.
Ambulansfärden känns som en evighet, personalen frågar efter närståendes telefonnummer, säger telefonnummret men är osäker är de verkligen de. Kommer fram till akuten, då är de dags att ringa mamma, klockan är nu 20.15-30 Hon hör inte vad ja säger för tårarna rinner bara nerför kinderna.. de enda ja får från är att jag har cyklat omkull, åkt ambulans och har jätteont i huvudet, hon vill komma ner redan på kvällen men de är ju 20 mil från Varberg, jag tror inte att de är så farligt så ja säger att de behöver du inte, så fel jag hade..
Andreas kommer till akuten, sån huvudvärk jag har... får till slut panodil, vad hjälper dom? Gud vad jag är trött, Andreas frågar om ja får sova, de får jag, helt otroligt, med den smärtan man har i huvudet. Klockan går, vaknar när telefonen ringer somnar om å vaknar när den ringer igen, de är familjen som undrar vad som hänt och hur de är med mej, pratar med mamma igen bestämmer att hon kommer ner på morgonen, hon sätte kl på 5 å kör ner.. runt 24 åker Andreas vet inte vad klockan är när jag får ett eget rum men läkaren kommer in runt 05. Han är knappt inne i 5 min innan de piper i hans sökare. Helt sjukt, jag fick vänta i över 8 timmar.. Han kollar i huvudet och ser bara några småsår som blött en del, han ordinerar röntgen imorgon vid 08 och går vidare.. Jag är så hungrig och törstig, ingenting får jag äta eller dricka.. Vid 8 snåret körs jag till röntgen, då kommer mamma, gud vad glad jag är att se henne. jag röntgas och körs tillbaka till akuten, sen kommer läkaren och berättar diagnosen. Du har spräckt skallen och du har inre blödningar. Min värld stannar upp, shit vad sa hon, skall jag oppereras vad händer nu?? Bara för jag cyklade utan hjälm. Det blir ilfart upp till OBS avdelningen, de kollar mig var 30:e minut. Om jag kan lyfta ben, armar, vad jag heter, var jag befinner mig, datum, blodvärdet mm. Jag får dropp men ingen dricka eller mat.. En ny röntgen är bokad, imorgon fredag.. Jag röntgas å när läkaren kommer upp får jag beskedet att ena blödningen ökat, nu tar de bort allt, ingen dropp heller måste tömmas på allt om de blir fråga om opperation. Dagarna går jag sover mest med mamma vid min sida. Jag får besök, vet inte om ja är så social =) kan knappt hålla ögonen öppna, på lördagen får jag mitt eget rum, då anses mina värden vara så stabila och bra att jag inte behöver övervakas varje minut.. jag har vid de här laget fått börja äta men tyvärr kommer de upp. Erik och Simon tittar förbi, så glad jag blir (kusinerna) de har vart i Tyskland och laddat inför sommaren. Jag får göra massa tester, hörsel, räkna mm.
På söndagen är de dags för ny röntgen, då har den livhotande blödningen minskat, jag får åka hem. Jippi
Jag blir dock inte utskriven förrens på måndagen, då bär de av till apoteket och hämta ut medicinen.. Morfin som man iofs har levt på hela sjukhusvistelsen. Nu blir man narkoman lagligt oxå. Sen bär de av hem till familjen i Varberg sen får man se hur länge man blir där.
Detta var i korta drag vad som hände när mitt liv förändrades, jag skall berätta mer men just nu orkar jag inte.
Sov så gott allihopa!
Kommentarer
Trackback
